Jag lever!

Sådär, då var det gjort! Och jag har inte ont alls. Lite öm såklart men inte värre. Känner mig förvånansvärt pigg (jämfört med sist).
Jag va nervös imorse, men inte som förra gången. Nu visste jag ju precis hur det skulle gå till.

Det värsta var den där känslan precis innan man somnar. Man lämnar allt i någon annans händer och vet inte om man vaknar igen. Det är som att hela livet spolas tillbaka på några sekunder, man försöker minnas allt bra och fint IFALL det händer nåt. Sen blir allt svart....och man vaknar efter några timmar av att sköterskorna pratar och förklarar var man är. DET är glädje. Obeskrivlig känsla hur lycklig man är att vakna samtidigt som man är trött, dåsig och illamående. Och den där fikan man får är nåt av det godaste, efter att ha fastat sen kvällen innan.

Det första jag tänkte på var Noah och Leija. Men dom mådde bara fint där hemma. Leija ligger här hos mig bredvid datorn och sover och Noah på sitt rum.

Nu ska jag bara hoppas att jag repar mig fort så jag kan rida och ta hand om min häst snart igen. Men framförallt vill jag kunna bära Noah. Han vill så gärna, men jag får inte lyfta.....